theresesimonsen

Inatt har de små älsklingarna sovit en hel natt för första gången. Efter att ha matat på ordentligt igår kväll, 150ml med enbart bröstmjölk så sov de ända fram till kl 06 o då räckte det att ge nappen så somnade de om o sov till 09. Helt fantastiskt skönt för en trött mamma! Får se om det funkar även inatt eller om det var en lyckträff. 

Ståbräda är en nödvändighet till en 2 åring, som ibland "inte har några ben" o ibland vill rymma ifrån mamman. Det är ett bälte till så vid rymningsförsöken kan hon lätt spännas fast. Särskilt bra när man är i stan eller så. 

Till skillnad från sin storasyster så valde de att titta ut långt innan beräknat födelsedatum. Sen visste vi ju att jag aldrig skulle få gå så länge, men de valde ändå att komma tidigare än tänkt. Allt drog igång med spontan vattenavgång, jag hade dock inga värkar. Det var skillnaden från första förlossningen då jag haft värkar först ett antal timmar innan vattnet gick. 

Jag har köpt så söta virkade napphållare så nu längtar jag till tvillingarna är här och de får komma till användning. Helt perfekt då nappen alltid far all världens väg annars! Särskilt i bilen.

Jag har sedan ultraljudet i vecka 13 när det upptäcktes att det var tvillingar (enäggstvillingar) varit på tätare kontroller än vad man är om man väntar ett barn, eller tvåäggstvillingar. Anledningen är risken för TTS. Den risken finns bara om det är enäggstvillingar och att de delar moderkaka. TTS innebär att tvillingarna börjar dela blodbana. De ska inte vara förbundna via blodet. Det som händer är att den minsta tvillingen inte får något fostervatten till slut, växer inte som den ska och försöker stöta ifrån sig organ som den kan klara sig utan. I detta fall njurarna. Då slutar alltså urin att produceras.
Sista ultraljudet gjorde jag för 3 veckor sen. Egentligen ska jag göra ultraljud varannan vecka men eftersom vi hade en resa till Grekland inplanerad nu och allt såg bra ut sist på ultraljudet så beslutades det att vi tar 3 veckors mellanrum nu och sen varannan vecka efter det.
Men när jag kom till sjukhuset i måndags så säger läkarna ganska snabbt att du kommer inte kunna åka på din resa.
Det kändes så himla tråkigt. Jag hade svårt att förstå allvaret. Jag tänkte att vi gör en ny koll i slutet av veckan o sen kan jag åka, men så var det inte. Min läkare konstaterade TTS i stadie 3, som är den allvarligaste graden. Han ringde till Karolinska i Huddinge för att prata med läkare där som är specialiserade på detta. Men fick inget svar utan skickade hem mig med orden, jag ringer tillbaka i eftermiddag. Räkna inte med att kunna åka på din resa.
Jag blev jätteledsen, såklart. Ringde mamma o Henric o sa att vi nog inte kommer kunna åka. Sen åker jag o hämtar Kajsa på dagis o vidare till mataffären. Där i kön när Kajsa helt tröttnat på att behövs sitta still så ringer de, från Karolinska i Huddinge o berättar att de vill träffa mig redan denna veckan, onsdag morgon närmare bestämt.
När jag kommer hem börjar jag läsa om vad TTS egentligen betyder, hur det behandlas osv.
Såhär står det på Karolinska.se:

Denna texten fick mig att bryta ihop totalt. 50% chans att båda överlever. 50%, det är ju ingenting!!! Det kändes som jag gav upp. Det kommer aldrig att gå. Tänk om bara en överlever.. hur lever en tvilling utan sin tvilling?! Tänk om ingen överlever. Vågar man då försöka bli gravid igen?! Det var så mycket tankar som snurrade runt i huvudet o jag kände mig så himla ledsen.

Tisdagen åkte jag o jobbade, jag visste ju inte hur nåt skulle bli, med resan, med operation, resultat av det osv. Så lika bra att jobba, kunde ju inte flytta kunderna. Jag visste ju inte när jag skulle kunna ta dem istället..

Onsdag morgon går vi upp tidigt o jag får äta en flytande frukost, yoghurt, juice o kaffe. Sen är det fastande läge som gäller. 9.30 ska vi träffa läkaren Sverker Ek som ska göra ultraljud för att bedöma hur det ser ut, i vilken stadie det är och om det behöver opereras.
Han konstaterar snabbt att det är allvarligt, fast inte stadie 3 utan stadie 2.
Han beskrev det som en sluttande utförsbacke; det kommer inte bli bra av sig självt men vi kan vänta ett tag o se om ni vill?!
Det kändes inte som nåt bra alternativ! Om nu han som är specialist tycker att vi ska operera, då gör vi det.
Sagt o gjort, vi fick ett rum o sen kom en barnmorska o förberedde mig. Jag fick dropp, de kollade blodtryck o sen 2 timmar innan operation så fick jag medicin för att få livmodern att slappna av.
Sverker hade på morgonen oxå förklarat vad TTS innebär och hur operationen går till. Han sa även rakt ut att det kan gå åt helvete. Har vi otur så klarar inte tvillingarna ingreppet o båda dör, eller så dör en.
Men på nåt konstigt sett så fick jag ett väldigt förtroende för honom. Det kändes inte så hopplöst som när jag satt hemma o läste om att det bara var 50% chans att båda överlevde.

Jag började bli nervös inför operationen o kände att det hade varit lättare om jag blivit sövd, då är man inte medveten om exakt vad som händer. Men om jag sövs så söva ju även tvillingarna och jag gissar att det inte är då bra.
Det var bara att bita ihop!
Om man känner sig väldigt orolig o rädd så kan man få lugnande o smärtstillande men alla tyckte jag var så cool o hade lugnt o bra blodtryck o puls så jag fick bara bedövning vid instickshålet. Operationen görs alltså med titthål. En grej förs in i livmodern för att hitta de blodkärl där tvillingarna är förbundna med varandra, o de bränns av med laser. Sen tappas överflödigt fostervatten ut hos den stora tvillingen.
I vanliga fall tar operationen ca 1 timme totalt, 30 min förberedelser o sen ca 30 min själva operationen.
Vi startade kl 14 och var klara 15.45, så det tog lång tid!
Sköterskorna ville ge mig tapperhetsmedalj efteråt för de tyckte jag varit så duktig o stått ut, utan nån smärtstillande medicin. Jag försökte koncentrera mig på att det gjordes för att bebisarna skulle få en chans att leva och sen tänkte jag på mat. När detta var klart skulle jag få äta. Det är jobbigt att bara få dropp o inte mat! Det gjorde ändå att jag stod ut. Varje gång det gjorde ont eller kändes obehagligt så tänkte jag att snart är det över, bara en liten stund till.

Efter operationen fick jag vara sängliggande till kl 18. Sen fick jag äta o gå upp på toa. Däremot fick jag inte hjula runt i korridorerna, utan hålla mig lugn.
Sverker kom in o sa att de tyckte operationen gått bra och att båda tvillingarna levde när de avslutade operationen. Han hoppades att vi nu "köpt" oss den tiden som behövdes för att tvillingarna skulle kunna vara kvar i magen så länge som det behövdes tills de skulle klara ett liv utanför. Men de kommer med stor sannolikhet att födas för tidigt o tillbringa sin första tid på neonatalavdelningen.
Han önskade oss en lugn o kväll o natt, o annars skulle jag direkt ringa på klockan.

Jag kände rörelser i magen under kvällen o det lugnade mig. Så morgonen efter när det var dags för ultraljud o se först o främst om båda levde så var jag inte jättenervös. Men säker kan man såklart inte vara. Sverker var däremot lite nervös denna dagen. Han sa att när man som föräldrar kommer in första dagen så är man nervös, medans han är där då för att göra sitt jobb. Som förälder dag två är man mindre nervös för få är operationen gjord. Men då är han nervös för man vet inte hur det gått.
Jag fick lägga mig på britsen, han frågar om civil ha skärmen på i taket o vi startar. Han kollar snabbt, väldigt snabbt över magen o säger sen: här har vi ett hjärta som slår, o här har vi ett till. Den känslan var obeskrivlig. Ren lycka!
Sen gör han nya mätningar, o konstaterar att fostervatten börjat fyllas på hos den lilla tvillingen som inte hade något vatten när vi kom in. Jag var så fruktansvärt öm på den sidan av magen, räckte att lägga handen utanpå. Antar att det berodde på det.
Han ser även att urinblåsan syns tydligt. Ett väldigt gott tecken för att vara så tidigt. Då borde inte njurarna tagit nån skada.
Han säger att han ska kontakta US i Linköping för uppföljning o att de senare kontaktar oss. Jag är beordrad att ta det lugnt och får inte ge mig ut o springa!
Sen blir vi utskrivna några timmar senare.

Nu ska det göras kontroller 1 gång per vecka framöver och vi håller alla tummar för att detta ska gå vägen.
Är gravid i vecka 21 nu, så ca 2 månader till trodde läkarna, sen kanske de måste födas. 2 månader är inte särskilt lång tid. Hoppas verkligen det är tillräckligt lång tid för dem att växa till sig i magen o göra sig redo för världen utanför.

på soffan, o lyssnar på torktumlaren. Igår åkte vi ner till båten och plockade ur det mesta. Det resulterade i ett tvättberg! Dessutom kom mamma o pappa hit med kläder o grejer som mamma köpt i Ullared i veckan. Ännu mera tvätt...
O jag vill försöka tvätta upp allt så vi sen kan börja strukturera upp packningen inför Greklandsresan, vi åker på lördag. Det ska bli så himla skönt! Sol, värme, bad, avkoppling och god mat! Underbart!
Nu har tvättmaskinen tystnat o jag har tröttnat på att höra torktumlaren dra runt 1 varv i minuten, så upp o hoppa!!

Ligger i soffan efter att fått Kajsa till att somna, dagsvilan. Samma diskussion varje läggning.. hon vill ligga i mammas säng o jag tycker hon ska ligga i sin egen säng. På kvällen när hon ska sova för natten så är det inga diskussioner, DÅ SKA HON SOVA I SIN EGEN SÄNG! Men nu på dagen är jag inte lika hård.. det kanske är dumt?! Kanske förvirrar henne? Hur som helst så började vi i min säng men hon krånglade så mycket så det slutade med att hon fick lägga sig i sin egen säng iaf. O nu sover hon. O här ligger då jag på soffan o försöker samla kraft till att ta mig upp o ta tag i allt som jag tänker att jag borde göra. Sy om ett par tights till kortare typ cykelbyxor att ha under kjol/klänning nu när vi ska till Grekland om 2 veckor. Ta hand om tvätten i torktumlaren som irriterar mig för den snurrar 1 varv varannan minut. Men först får det nog bli kaffe, o kanske något sött till. Då får man väl upp energinivån lite, eller hur?!